Storröding (som ingår i laxsläktet) är mera känd som Vätterröding runt Vättern, anses av många som vår vackraste sötvattensfisk. Den skiftar dräkt före leken och får gröngula sidor som stöter i brunt. Buken blir röd. Under icke lektid är fisken silverblank med mörkare, grönaktig rygg med ljusa prickar eller fläckar. Fisken trivs bäst i djupa, kalla sjöar, där den vandrar omkring på jakt efter föda. Särskilt de större fiskarna följer ofta stimmen efter nors och siklöja.

Hösten är lektid och då samlas Vätterrödingen till sina gamla lekplatser. Honan gräver lekgropar i grus- och stenbottnarna och hanen hävdar sitt revir på ca 1,5 kvm och jagar där undan alla rivaler som kommer i närheten. Det kan bli riktigt häftiga strider mellan fiskarna. Ibland händer det även att honorna får sig ett hugg men de går då ofta till motanfall. När hanen utvalt sin eller sina honor börjar uppvaktningen. Han glider darrande utefter hennes sidor. Han gapar stort och cirklar i snabb följd runt henne. Hon börjar då gräva genom att lägga sig på sidan och slunga upp grus och sten med stjärten, gropen kan bli upp till 10 cm djup. När gropen är klar och hona och hane flera gånger darrande och gapande glidit över gropen, stannar de slutligen, och rom och mjölke sprutas samtidigt ner i gropen. Två eller flera parningar äger rum i följd. Sedan sopar honan över romgropen med stjärten. Sedan börjar hon gräva en ny grop och parningen upprepas. Honan är tömd på rom efter en tid mellan 4 timmar och 2 dygn. Ibland händer det att hanar byter partners och fortsätter lek och parning med dessa.

Kläckningen sker på eftervintern. Ynglet är ca 1,5 cm långt och har en lång gulblåsa. Efter ungefär en månad är gulblåsans innehåll slut och ynglet livnär sig då på plankton. Höst och vår går Vätterrödingen närmare ytan på jakt efter föda. Sommar och vinter går den djupare.