Rubrik

Segelsättning
Harry Karlsson jobbar
med segelsättning.

Muséeinteriör
Interiör från sjöfartsmuséet
i Askersund.
Tyvärr finns det inte längre.

"Båt-Harry" Karlsson föddes i en röd liten stuga nära hamnen i Olshammar 1920. Detta ledde till att intresset för båtar och sjöfart väcktes i unga år. Harry har upplevt den stora sjöfartsepoken på Vättern.
På 1930-talet kom massafabriken i Olshammar till. Allt gods kom sjövägen, vägarna var mycket dåliga och lastbilarna lastade bara omkring 15 kbm massaved medan båtarna kunde lasta 200 till 300 kbm.
Han blev tidigt intresserad av sjöfarten och började att samla uppgifter och fotografier om de olika båttyper som trafikerade Vättern. När han sedan blev äldre provade han på sjömanslivet och det blev en hel del under kriget. Det fanns ingen olja utan man fick köra båtarna med trätjära vilket också gick bra, tändkulemotorerna var inte så noga med vad de fick för bränsle. Även segel användes mycket flitigt.
Han tog sedan skepparexamen, han var skeppare på bogserbåt, passagerarbåt och rorgängare på Motala Express i 10 år.
Harry har även ett stort intresse av att bygga båtmodeller av vätterskutor, det har blivit ett 40-tal under åren.
Hans stora intresse för Vättern och dess båtar har lett till att han skrivit en bok som heter "Vätterbåtar" i den kan man läsa om olika båttyper, förlisningar och var många vrak finns att finna.
Han var den som startade och byggde upp ett sjöfartsmuséeum i Askersund. Tyvärr är detta nedlagt. Varför?

Harry Karlsson avled onsdagen den 25/10 2000 i en ålder av 80 år.


Vätterhistoria berättad av "Båt-Harry":

Sjungar-Pelles skuta

Sjungar-Pelle bodde i en enkel "stuga", om man får använda ett så fint ord. Den enkla stugan låg vid Backebo bäck, hans hustru hette Carolina och de gifte sig i Habo Kyrka 1876. Namnet Sjungar-Pelle hade han fått efter sin far som var sångare i Habo kyrka.
Pelle och hans hustru levde under mycket knappa omständigheter i den dragiga stugan. Något måste de ju leva av så han kom på att bygga sig en skuta. Det ekonomiska läget var inte det bästa och byggkunskaperna var långt ifrån vad de hade behövt vara. Inte heller virket höll någon högre kvalité men han började ändå byggandet av en klinkbyggd slup av entums bräder. Längd 14,26 meter, bredd 6,32 meter, djup i lastrummet 1,88 meter och lastade omkring 24 dödviktston.
Det tog tid med byggandet därför att han saknade pengar, men till slut var tiden inne för sjösättning, en midsommarafton i början av 1880-talet.
Mycket folk hade samlats för att vara med om den stora händelsen när skutan skulle i sjön för första gången. Hon blev döpt till Paulina.
När hon väl kom i sitt rätta element fick Pelle till sin fasa se att skutan stupade så att aktern var flera fot högre än fören, så det gick inte att segla henne. Pelles ögonmått hade inte stämt något vidare.
Med sorgsen min fick Pelle ro med sten från land ut till skutan och barlasta henne i aktern så att hon låg något så när jämnt. Pelle hade satt sig i skuld och kunde inte klara av utgifterna så han fick sälja skutan till Forsa. Hon var alldeles för klent byggd så hon blev inte så gammal. 1905 sänktes hon vid Harge där hon då varit hemmahörande några år.
Pelle var mycket för starka drycker, en gång när han var på väg till Olshammarsviken tog vinden slut och där blev skutan liggande på kvällen och solen sänkte sig sakta i väster. Pelle och hans besättning festade till ordentligt och blev liggande rejält berusade. Vid inloppet till Olshammar ligger en gård ca. hundra meter från strandkanten, Dimmestorp, därifrån såg man skutan. Man rodde ut med ett par båtar och när man såg hur läget var ombord så bogserades skutan till den närbelägna ankarplatsen där Pelle och hans besättning fick nyktra till.
De boende på gården hade vanan inne att bärga sjöfolk i nöd. Slupen Constansia sjönk utanför Dimmestorp, segelpråmen Vulkan strandade på Lakaskär och besättningen räddades av folk från gården. Skalden Verner von Heidenstam hade också blivit räddad av folk från gården och nu även Paulina och hennes besättning.